Så kom han då till världen, min efterlängtade son som vi har döpt till Erik. Passande nog föddes min och Jörgens älskade pojke på Alla Hjärtans Dag, den 14:e februari år 2013, kl 06:09. Tiden efter förlossningen har varit tuff och omtumlande så jag började skriva om förlossningen först efter fyra-fem månader. Har tagit ytterligare några månader innan jag kommit mig för att skriva klart det sista, men nu är det dax att publicera historien om hur min älskade son kom till världen. Hoppas att jag inte har blandat ihop tempusen i berättelsen alltför mycket. Har lixom bara skrivit på...

Graviditeten har ni ju kunnat följa här i bloggen och ni har kunnat läsa om hur kämpigt jag har haft det med både illamående, stelopererad rygg, tre myom (godartade tumörer) och foglossningsbesvär. Totalt gick jag upp 18 kilo och jag var allt annat än smärt och smidig innan förlossningen. Här är ett lite cencurerat foto på mig dagen innan fostervattnet gick. Stor som en flodhäst, hihi.

Erik var beräknad till den 20:e februari och eftersom det var mitt första barn så ställde jag in mig på att jag troligen skulle gå över tiden, vilket är ganska vanligt för förstföderskor. Men, tack och lov, ville lillpojken ut en vecka tidigare..

Kl 16 på eftermiddagen tisdagen den 12:e februari (vecka 38+5) sitter Jörgen vid datorn och jobbar hemifrån. Jag, som oxå är hemma, känner mig kissnödig, vilket jag ju allt som oftast är numera. När jag har kissat färdigt och ska torka mig, så upptäcker jag att jag fortsätter att kissa lite till på pappret som jag ska torka mig med. Strange, tänker jag.. Har jag blivit så slapp i musklerna där nere, så jag inte kan hålla riktigt tätt längre? En liten tanke slår mig om det kanske kan vara fostervatten, men jag viftar snabbt bort den tanken. Det är ju lixom inte dax ännu.

Jag torkar mig ytterligare en gång, spolar och går ut i köket. Näsan känns täppt så jag tar lite hushållspapper för att snyta mig. Jag stoppar snoken i pappret och tar i. Aaah, shit vad det börjar rinna vatten mellan mina ben!!!! No doubt about it asså!! Bebben har visst bestämt sig för att komma ut nu!

Jag blir alldeles varm inombords och förvirrad oxå för den delen. Går in till Jörgen i kontoret och förklarar vad som sker. Han är den lugnaste och mest praktiska person jag känner. Han säger till mig att ringa till BB Stockholm och fråga vad jag ska göra, och så går han ut och sätter på motorvärmaren till bilen. Barnmorskan jag pratar med talar om att jag ska avvakta i två timmar för att se om värkarna kommer igång. Sätter värkarbetet igång så är det bara att stanna kvar hemma tills dom kommer med ca 3-5 minuters mellanrum. Har värkarna inte kommit igång efter två timmar så ska jag ringa till BB igen.

Dom två timmarna går, men jag märker inte av några värkar. Däremot så forsar vattnet där nere. Jag får ha handdukar mellan benen som jag byter ut med jämna mellanrum. Provade först att använda stora bindor, men det räckte ju inte till. Det rann mer när jag stod upp eller gick. Det kändes så overkligt och ganska nervöst. Har ju aldrig varit med om detta förut.

Klockan 18 ringer jag in till BB igen. Vi får direktiven att komma in till Danderyds sjukhus för en kontroll. På vägen in börjar jag ana något som kan vara värkar, men än så länge är dom ganska diffusa. När vi kom fram kändes det ganska pinsamt att stappla fram med en handduk innanför byxorna. Tänk om någon såg? Knäppt att jag ens brydde mig egentligen.. Uppe på förlossningsmottagningen följer en sköterska med mig in på toaletten för att kolla min blöja.. jag menar handduk. Jodå, hon konstaterar att det är fostervatten och inget annat. Puh, jag har inte blivit inkontinent uppenbarligen. ;-) Vattnet är klart, vilket innebär att fostret mår bra.

Jag och Jörgen får följa med in i ett undersökningsrum där jag får lägga mig på en brits. Två remmar spänns fast runt min mage. En rem mäter fostrets hjärtslag och den andra remmen indikerar hur ofta värkarna kommer. Detta kallas att man mäter CTG. Sköterskan tar även min temp och konstaterar att jag har lite feber. Det är ju inte så bra att jag tydligen har en liten infektion i kroppen, så hon ringer till en läkare för att konsultera denne om jag ska läggas in på BB nu eller om jag kan åka hem igen. Man beslutar sig för att skicka hem oss igen. Värkarna måste komma igång mer.

Den natten sov jag totalt två timmar. Alvedonen hjälpte inte så mycket. Värkarna tilltog och jag var pirrig inför detta okända som väntade. Inte lätt att sova då inte.. Min sambo sov bättre än mig och jag ville inte väcka honom. Tänkte att det var bäst att åtminstone en av oss var någorlunda utvilad. Speciellt eftersom han agerade chaufför och skulle köra dom tre milen till BB.

Redan dagen innan hade vi fått en ny tid på onsdagsmorgonen kl 9 för en ny undersökning. Jörgen packar även denna gång in BB-väskan och diverse annat som vi skulle ha med oss i bilen. Minns hur "liten" och svag jag kände mig på sjukhuset när jag stod och väntade vid hissarna på Jörgen som parkerade bilen. Han hade släppt av mig vid ingången för att jag skulle slippa att gå så långt. Den ena värken efter den andra kom och jag tyckte att jag fick vänta i evigheter (fast egentligen tog det inte så lång stund). Väl uppe på rätt våning minns jag hur jag går med myrsteg korridoren fram och får stanna till då och då när en ny värk genomstrålar min kropp.

Denna gång visar undersökningen att livmoderhalsen är utplånad och modermunnen är öppen tre centimeter. Fosterljuden är normala (140 slag/minut). Man beslutar att flytta oss från förlossningsmottagningen till BB Stockholms Förlossning. Puh, vilken tur att vi får stanna kvar. Jag skulle banne mig inte orka gå tillbaka till bilen, än mindre orka med resan hem igen, tänkte jag för mig själv.

Jag fick åka rullstol, för första gången i mitt liv, upp till vårt blivande förlossningsrum. Inte för att jag orkade bry mig, men utsikten var schysst från fönstrena i rummet. Där fanns en soffa till Jörgen, som såg obekväm ut, och en säng till mig där jag lägger mig. Vi hade även ett eget badrum, vilket jag var tacksam för. Jag får på mig ett stort nattlinne med knappar framtill och ett par dösexiga(!) engångs-nättrosor. Och så en stor binda för fostervattnet som sipprar alltjämt.

Jag får två såna där remmar runt magen igen för att kunna mäta fostrets hjärtslag och värkarbetet. En kanyl sätts på ovansidan av handen och jag får pencillin för att minska risken att bebisen ska drabbas av GBS-infektion (grupp B-streptokocker). Detta eftersom jag har feber och har haft så tidig vattenavgång.

Om jag ska vara ärlig så minns jag denna dag ganska luddigt. Får ta hjälp av förlossningsjournalen, där det står tidpunkter, när jag berättar vidare.. Jag kände mig, som sagt, som att jag befann mig i ett töcken. Värkarna var tuffa och gjorde ont som fan. Jag gjorde mitt bästa för att slappna av när dom kom och jag minns att barnmorskan, eller rättare sagt barnmorskorna, sa att jag andades rätt och dom tyckte att jag var duktig. Eftersom denna förlossning drog ut så på tiden, så hann jag med att träffa en hel del barnmorskor vartefter dom bytte skift. Dom hälsade och presenterade sig för mig, men inte sjutton minns jag vad dom hette. Jag fokuserade på min kropp istället.

Värkarna innebär ju en ökad ansträngning för barnet och barnets hjärta slår snabbare. Med hjälp av registrering av hjärtfrekvensen följer barnmorskan hur barnet klarar det tryck som barnet utsätts för när det pressas ned genom förlossningskanalen. Min barnmorska konstaterade att dom har dålig registrering av barnets hjärtslag via den där remmen som sitter runt min mage. Hon ska istället fästa en elektrod, en tunn metalltråd som sitter på en fem millimeter lång plastknopp, på barnets huvud för att få en bättre registrering av hjärtljuden. Jag tycker att det låter som en läskig procedur, men jag särar på benen och försöker att slappna av så gott det går medans hon fäster den där elektroden på mitt barns huvud. Värkarna registreras med en inre värkmätare, en tunn plastslang som förts in i livmodern.

Tiden går och jag lider och uthärdar så gott det går. Jag kan inte likna smärtan av värkarna med något annat. Det gör så ont. Jag försöker att tänka att varje värk är ett steg närmare mitt barns födelse och att jättemånga kvinnor har klarat av detta före mig. Ville egentligen inte befinna mig där jag var, men det var bara att gilla läget. Vet att man har olika smärttrösklar och klarar av smärta olika mycket. Jag tyckte att det gjorde hemskt ont och tyvärr öppnade jag mig väldigt långsamt.

Fyra timmar efter att jag har kommit till förlossningsrummet, så är jag fortfarande bara öppen 3-4 centimeter. Då, ca kl 13, kommer narkosläkaren som en räddande ängel. Hon lägger en ryggmärgsbedövning på mig. Hon har svårt att lägga nålen på rätt plats i ryggen, men till slut sitter den där den ska och jag får bedövning genom den där slangen in i ryggen. Ack, vad skönt det var när den började verka.

Nu får jag värkstimulerande dropp och blir ordinerad att stå upp för att påskynda förloppet. Jag hade aldrig klarat av att stå upp om det inte vore för epiduralblockaden (ryggbedövningen). Här är en bild på mig när jag står lutad över ett sånt där gåbord med hjul.

Ni skulle ha sett mig när jag försökte ta mig till toaletten för att kissa. Jag stapplade fram med gåställningen och Jörgen fick hjälpa mig att skjuta på skåpet/hyllorna med CTG-avläsningsutrustningen och ställningen med droppet. Det hängde slangar från mig överallt. Från händerna, mellan benen, från magen..

Det enda jag får i mig under dagen är en eller två rostmackor med ost på. Jag måste dricka söt saft för att få i mig socker och försöka få mer energi på det sättet. Jörgen äter pasta med skinksås på rummet. Han försöker att stötta mig så gott han kan bl.a genom att hålla min hand och hålla saftglaset som jag liggandes dricker ur med ett sugrör. Han känner sig nog ganska hjälplös och otillräcklig. Det är ju trist att se någon som har ont, och så inte kunna göra så mycket åt det.

Klockan 17 har jag öppnat mig en centimeter till (5 cm) och jag får ytterliggare en pencillin-kur. Känner mig matt, trött, liten och bortkommen. Fanns ju inget att göra än att genomlida. Att försöka sova gick inte. När klockan närmar sig 19 på kvällen stiger min temp igen och barnets hjärtslag ligger över 200 slag/minuten vilket ju inte är bra. Jag får paracetamol och glukos intravenöst.

Det värkstimulerande droppet gjorde att jag var för spänd för att klara av att kissa själv. Jag ville inte få hjälp att kissa, men jag kände att jag inte hade något val. Så barnmorskan fick stoppa in en slang i urinröret på mig och på så sätt tömma blåsan. Blä för detta. Det gjorde inte ont direkt, men det kändes olustigt ändå. Man slutar att ge mig värkstimulerande dropp vid 20-tiden eftersom min kropp reagerar med förhöjd feber då. Min feber vill inte ge med sig trots att jag provar på olika slags antibiotika.

Klockan 22.50 är jag öppen sju centimeter och jag blir bara mer och mer svag och orkeslös. Den kvinnliga läkaren berättar att hon vill ta ett blodprov på barnet för att se hur det mådde, om han fick tillräckligt med syre. Hans hjärtslag slår ganska fort mellan varven, vilket är onormalt. Så jag får lägga upp benen i benstöden, så att läkaren kommer åt att ta ett blodprov på lilleman där inne. Minns att jag känner mig utelämnad och tycker att det är obehagligt att hon ”rotar runt” där nere. Precis som att det inte gör tillräckligt ont med värkarna som genomborrar min kropp titt som tätt. Stön!

Barnet mår visst bra och har bra syresättning, trots att dess lilla hjärta slår så fort periodvis. Läkaren beslutar att göra ett nytt försök med att ge mig värkstimulerande dropp.

Ytterligare några timmar går.. Vi passerar midnatt. Nu är det Alla Hjärtans Dag. Jag lider och lever i min egna omtöcknade värld. Det känns som om det aldrig skulle ta slut.. Krafterna sinar.. Mår så dåligt.. Klockan 01.20 injicerar man ytterligare en sorts penicillin pga den långa vattenavgången och febern.

Värkarbetet är för svagt. Klockan är nu 2 på natten. Nu har jag inte öppnat mig något mer på flera timmar. Barnmorskorna och läkaren står vid min säng. Läkaren säger det som jag på sistone befarat, fruktat och nu samtidigt välkomnar: Hon föreslår att dom ska göra ett kejsarsnitt på mig. Jag börjar gråta. Har ju sett fram emot att föda vaginalt. Vet ju att det innebär många fördelar för barnet. Känner mig misslyckad och lixom ”blåst på konfekten”. Jag gråter oxå för att jag är så slut och utpumpad på krafter. Jag säger till dom att jag går med på att göra kejsarsnittet.

Nu när det väl är bestämt vill jag bara få det gjort. Men sån tur har jag inte. Denna natt är det många akutfall på akuten som behöver opereras. Så jag får vänta. Nu är jag tvungen att få en kvarsittande kateter i urinblåsan inför operationen. Jag ser inte fram emot detta eftersom jag fick en smärtsam urinvägsinfektion sist jag hade kateter, då när jag stelopererade min rygg. Men barnmorskan menar på att denna gång behöver jag inte ha katetern så länge.

Förutom katetern, så får jag Bricanyl injicerat via en spruta. Detta gör att värkarna ska stanna av. Tiden går. Jag ligger där i det neddimmade rummet och har så ont i kroppen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur jag än ligger så gör det skitont. Jag tycker att tiden sniglar sig fram... Jörgen lyckas halvslumra litegrann. Runt 3-tiden får jag mer paracetamol mot febern och klockan 03.50 får jag ytterligare en spruta med Bricanyl eftersom värkarna inte riktigt vill upphöra.

Så klockan 05.30 har dom äntligen tid på operationsavdelningen att utföra mitt kejsarsnitt! Jörgen får på sig såna där operationskläder, han följer med mig och sköterskorna som rullar iväg sängen med mig i. Jag är helt förbi och skakar av feberfrossa.

Jag rullas in i operationssalen. Jag upplever allt som i ett töcken. Känns som att jag är där, men ändå frånvarande.. Man lyfter över mig från sängen till operationsbritsen. Totalt är det väl runt 10 pers där inne i rummet (det är iallafall vad Jörgen sa efteråt). Britsen är smal, jag ligger på rygg och mina armar spänns fast på några slags bord på vardera sida om bristen. Jag skakar som bara den i hela kroppen. Försöker att slappna av, men det är inte lätt. Tänderna skallrar i munnen.

Jörgen har varit en klippa och stöttat mig hela tiden. Man frågar honom nu hur han mår. Han säger att han känner sig svimfärdig och är tvungen att gå ifrån ett tag och dricka något.

Dom sätter upp ett sånt där skynke nedanför mitt ansikte så att jag inte kan se nedåt. Jörgen är nu tebax vid min sida. Narkosläkaren ger mig mer bedövning genom slangen i ryggraden. Han provar efter ett tag genom att dra något längs med min mage och upp mot halsen för att se om jag är ordentligt bedövad. Jag känner ingenting förrän han når ändå upp till mina nyckelben vid axlarna. Han ger operationsläkaren klartecken att påbörja snittet. Hon snittar upp dom första lagren på magen, men plötsligt gör det jätteont! Narkosläkaren blir bekymrad för jag ska inte känna någonting. Tydligen har bedövningen bara tagit utanpå kroppen, men inte runt livmodern. Han ringer till någon övernarkosläkare och ber honom komma omedelbart.

Han är snabbt på plats och säger att jag ska prova att inhalera lustgas och se om det hjälper att bedöva smärtan. Hittills har jag ju inte använt någon lustgas. Har inte velat ha det. Jag provar att andas in gasen och hujjedannemej vad allting börjar snurra! Som den värsta fyllan. Kirurgen gör ett nytt försök att komma igenom livmodern. Men lustgasen hjälper inte. Det gör fortfarande ont!

Jag märker att narkosläkaren är besviken över att det inte lyckades. Han frågar om det är okej med mig att dom söver mig helt och hållet. Ja! Ja! Jaa! Låt mig få slippa ifrån detta jobbiga. Jag bryr mig inte längre om någonting. Jörgen får inte vara med längre, nu när jag ska sövas ner helt och hållet. Han får gå in i rummet intill och vänta där med en barnmorska. Jag får narkos och försvinner in i en efterlängtat sömn... efter 38 timmars hårt arbete.

Sakta vaknar jag till igen. Det är ganska tyst runt omkring mig.. Jag ligger i en stor uppvakningssal. Klockan är väl runt 7-8 på torsdagsmorgonen. Två sköterskor kommer fram till mig. Den ena meddelar mig att klockan 06.09 på morgonen föddes min son. En fullt frisk pojke! Allting hade gått bra och nu befann sig pojken hos Jörgen i vårt nya rum. Tänka sig, jag är nu mamma. Kändes så overkligt.

Sköterskorna klämde på min mage för att se så att min livmoder drog ihop sig som den skulle. Jag har fortfarande kateter. Jag är torr som ett sandpapper i munnen och halsen, och näsan är helt igentäppt. Jag får vatten att dricka och nässpray för nästäppan. Plötsligt kommer jag på att min mamma måste vara jätteorolig över hur det har gått. Jag har ju inte pratat med henne sen föregående eftermiddag, då jag ringde och berättade för henne att förlossningen hade startat och att jag befann mig på bb. Sköterskorna kommer med en telefon och jag blir lämnad ensam så att jag kan ringa mamma. När mamma svarar brister jag ut i gråt på direkten. Känner mig som en liten flicka igen. Mellan hulkningarna lyckas jag får fram att jag inte lyckades föda vaginalt, utan att det till slut blev ett akut kejsarsnitt, att vår pojke hade föds och att jag nu befann mig på "uppvaket". Mamma berättade att hon redan visste vad som hade hänt. Jörgen hade tydligen ringt till henne för 45 minuter sedan. Jag ringer även till min bonuspappa och berättar nyheten.

Klockan 10 på förmiddagen, ca fyra timmar efter min sons födelse, rullar man iväg med mig i sängen till rummet där Jörgen väntar på mig. I hans famn ligger vår lille pojke. Han är jättesöt och jag blir förvånad över hur mycket hår han har på huvudet. Varken jag eller Jörgen hade så mycket hår när vi föddes. Tänk att jag har blivit mamma nu! Känns så overkligt, även om han ligger där och snusar så gott. Undras om jag hade haft lättare att inse att jag hade fött ett barn om jag hade fött vaginalt och att han hade fått komma upp på mitt bröst direkt? Nu ligger jag iallafall här i sängen med lillpojken på mitt bröst. Jag ser förundrat på honom. Det är ett mirakel. Vårt stora lilla mirakel med tio små fingrar, tio små tår och en liten gullig plutig mun.

Jag är fortfarande helt sänkt efter den tuffa, långdragna förlossningen. Inte förrän på kvällen lyckas jag ta mig upp ur sängen med hjälp av två sköterskor. Dom stöttar och leder mig in i badrummet där jag får hjälp att duscha. Jag blöder fortfarande ganska mycket mellan benen, det sk. avslaget. Jag har fortfarande kateter och kateterpåsen får ligga utanför duschkabinen. Den ena kanylen sitter fortfarande fast på ovansidan av min hand. Känner mig tafatt, osmidig och ganska skakig men det var jätteskönt att få duscha av sig.

Vi stannade kvar på bb i fyra dygn. Dom dygnen minns jag inte så mycket av.. Dom var jobbiga och jag hade fullt sjå med att få igång amningen. Lillen sög och sög, men fick inte i sig så mycket. Minns att jag en natt satt i fem timmar i sträck och ammade! Jag var helt utmattad. Jörgen fick inte heller så mycket sömn och vid ett tillfälle kunde han inte hålla tillbaka tårarna. Det är enda gången jag har sett honom gråta. Men jag förstår honom. Dom senaste dygnen sen förlossningen startade var otroligt tuffa. Själv grät jag varje dag och var deprimerad. Förebrådde oxå mig själv för att jag inte kunde glädjas helt och hållet åt min son. Men förlossningen hade inte gått som jag hade förväntat mig (och ändå försökte jag att inte sia så mycket om den i förväg), jag hade ont både här och där efteråt, fick knappt någon sömn plus att kroppen var full av jobbiga hormoner som påverkade humöret. Jörgen fick ta hand om lilleman och mig väldigt mycket dom där dygnen. Byta blöjor på honom, hjälpa mig upp ur sängen när jag skulle gå på toaletten,  ge mig mat och dricka, mm.

Ja, detta var min berättelse om när min käre pojke kom till världen. Jag drabbades av förlossningsdepression, vilket är inte helt ovanligt, och var sjukskriven tre månader efter förlossningen. Jörgen var hemma under denna tid och tog hand om oss båda två. Underbare Jörgen, du är bäst! Jag fick mycket stöttning av samhället tycker jag och efter dessa tre månader kände jag mig starkare både fysiskt och psykiskt och kunde därefter ta hand om Erik på heltid. Idag, när Erik är nästan åtta månader gammal mår jag toppenbra och njuter av livet som mamma. Tänk att jag kunde få en sån fin pojke. Han är underbar på alla sätt och vis! Och vet ni, han var värd allt det jobbiga som jag fick gå igenom, absolut! Jag är inte ens längre främmande för att försöka skaffa ett till barn... om ett tag. ;-)

Kram från Jenny!