Hellou!

Nu har Erik hunnit bli 15 månader och jag mår toppen! Har gått ner alla 18 gravkilon plus några extra kilon och alla fysiska och psykiska besvär är borta. Jippey!

Erik väger 12 kg och är 80 cm lång. Världens snällaste unge är han. Många påpekar att han är så snäll, glad och tålig. Han har inget emot att åka runt till affärer och han sitter gärna i sin vagn och tittar nyfiket omkring sig oavsett om vi är i ett köpcentrum eller på en långpromenad ute. Snart kanske han inte vill sitta lugnt och stilla i sin vagn längre, för nu i dagarna har han börjat knata runt alldeles själv utan något stöd. Igår gick han flera meter, vände och gick tillbaka till mig. Så häftigt! Jag fick tårar i ögonen av lycka och berömde honom jättemycket.

Eriks favoritleksaker är numera ett miniatyrkök från Ikea med spis, diskho och skåp. Han älskar att leka kock och rör runt i kastrullerna, smakar av och bjuder både mig och Jörgen och sin docka på maten han lagar. Sen lägger han disken i diskhon och låtsas spola vatten på den. Där märker man vad uppmärksam han är när vi vuxna lagar mat i vårt kök. Han älskar att vara med i köket vid matlagningen! Vem vet, han kanske blir kock när han blir stor? ;-)

Erik har numera inga problem att peka ut sin mamma och pappa. Ser fram emot när han säger mamma till mig oxå. Han säger mamma ibland och tittar på mig, men jag är fortfarande lite osäker om han verkligen menar mig. Alltså att han förstår vad han säger eller om det bara är ett ljud precis som dadada eller något annat träna-tungan-och-läpparna-ljud.. Pappa säger han dock inte alls ännu.

Min son har blivit väldigt kelig. Ibland när han ligger på skötbordet, så ställer han sig upp och ger mig en lång go kram. Han brukar oxå vilja komma upp och sitta och gosa i mitt knä mellan varven. Små hämta energi-och-närhet-stunder. Så mysigt. När han sitter i mitt eller Jörgens knä, får han ha nappen men inte när han leker. Det vet han om, så så fort han glider ner från fotöljen så ger han oss nappen och sen sätter han iväg.

Bilar leker han inte med så mycket, men däremot tycker han om att leka med bollar. Vi brukar passa bollar till varandra, antingen genom att rulla eller genom att studsa dom. Det tycker Erik är kul.

Lära-gå-bilen som han sitter i har varit riktigt populär ända sen han var ett halvår. Han är en hejjare på att manövrera den och dundrar nu fram med en väldig fart, ibland med flit rakt in i en vägg. Denna bil har oxå varit en väldigt bra avlastare för oss föräldrar och rolig sysselsättning för Erik. När jag tex ska duscha och vi är ensamma, så har jag satt Erik i lära-gå-bilen och placerat honom över badrumströskeln så att han inte kan åka iväg. Då har vi ändå haft koll på varandra och jag har kunnat duscha i lugn och ro. Jag brukar leka tittut-leken bakom duschdraperiet. Det tycker han är jätteroligt.

Något som är tråkigt är att Erik har haft problem i ca fyra månader med astma och rinnig näsa. Vi har varit till barnläkare vid flera tillfällen, tagit allergitest både i form av blodprov och sk pricktest och dessutom näsprov. Inga av dessa prover har gett något utslag. Vi har fått medicinera lilleman med både kortisoninhalator, allergimedicin och kortisonnässpray. Nu börjar det bli bättre, tack och lov. Men det är lite meck med alla mediciner som han ska ta både morgon och kväll. Hans eksem som han hade när han var mindre har blossat upp igen och vi smörjer honom med kortisonsalva.

Tänderna började ju växa på Erik redan när han var fyra månader. Nu har nästan alla tänder kommit upp, vilket är ganska ovanligt på en sån liten. Han dreglar när tänderna kommer upp så att det står härliga till. Tur att det finns sk dregglisar, haklappar i tyg. Vid två tillfällen har han råkat ramla och slå i framtänderna så att det har börjat blöda. Då har vi fått besöka tandläkaren akut, men som tur är verkar inte tänderna blivit skadade. Dom sitter fortfarande fast som dom ska.

Både tandläkarna och dom "vanliga" läkarna som vi har träffat, har blivit imponerade över hur snällt Erik har suttit stilla och låtit dom undersöka honom. Inte ens när han blev pricktestad med nålar i 10 minuter, trilskades han. Han satt stilla där så snällt i mit knä och jag blev ju såklart stolt när läkarna/sjuksystrarna gav honom beröm.

Äta mat älskar Erik fortfarande. Han föredrar att äta samma mat som vi vuxna och numera kan han själv hantera både sked och gaffel någorlunda. Han får träna på att äta själv varje dag, men efter ett tag tar jag eller Jörgen över för att han ska få i sig allt. Sen några veckor tebax har han även insett att man måste lyfta upp flaskan högre upp för att vattnet ska komma i sugpipen. Tidigare sög han in luft istället och när vi skulle visa att man måste höja muggen mer för att det ska komma något, ja då släppte han taget om muggen. Men nu klarar han alltså även av denna bravad.

Över huvudtaget är jag faschinerad över vad snabbt han utvecklas. Det händer ju något nytt nästan dagligen. Börjar få lite ågren över att jag snart ska börja jobba och således inte kan få följa hans framsteg lika mycket. Efter sommaren, den 25:e augusti, ska jag börja jobba 75%. Jag ska börja skola in Erik hos dagmamman en vecka tidigare. Inskolningen är jag inte orolig över. Vi hälsade på hos hans blivande dagmamma häromveckan och Erik kröp på direkten fram till dom andra barnen och började leka.

Blyg är det sällan Erik är. Han är nyfiken på allt och alla. Vinkar någon till honom på stan, så vinkar han tebax och fyrar iväg ett av sina charmiga leenden. Detta rättframma, nyfikna och orädda beteende måste han ha ärvt ifrån sin pappa. Själv var jag väldigt blyg och osäker som barn. Jag är glad om Erik slipper min barndoms blyghet. Det hämmade ju mig mycket.

För ca två veckor sedan blev vi klara med inredningen av Eriks första egna rum. Erik har sovit där ensam sen dess och det har funkat jättebra! Han sover hela nätterna och om han vaknar så verkar han kunna stoppa i nappen i munnen utan min hjälp. Jag har själv inte sovit så bra på flera år, som jag har gjort dessa senaste dygn. Vaknar inte ens och behöver gå på toa, skönt!

Det var lite om det senaste som har hänt.. :-)

Kram från Jenny

Hej!

Nu har Erik fyllt ett år! Stora killen kan inte gå själv ännu, men det är nog bara en tidsfråga innan han släpper taget och stapplar iväg på egen hand.

Han säger två ord: "den" och "där". Allting ska pekas på och så säger han den när han vill ha något och där om han vill göra en uppmärksam på något. Eftersom han säger "den" om maten på tallriken när han blir matad, så kan en måltid bestå av en massa "den". Han låter som en papegoja som har hakat upp sig, tihi. Aptiten är det ingen fel på, iallafall då han inte är magsjuk vilket han tyvärr har hunnit vara två omgångar i år. Han tycker om allt förutom alltför sura bär. Eftersom han har varit magsjuk och eftersom han rör sig så mycket numera så har han nästan stått still i vikt några månader. Men han har, som tur är, att ta utav då han tidigare hade väldigt mycket bebishull.

Än så länge sover Erik middag två gånger per dag. Han somnar runt 21-tiden och sover till kl 6 på morgnarna. Jag börjar mer och mer fundera på om det inte är dax för lillen att börja sova i eget rum. Detta eftersom jag vaknar så fort Erik gnyr till i sömnen. Är nog typiskt mammigt att vakna så lätt. Jörgen vaknar inte i första taget. Lilleman kan gråta till och vilja ha sin napp. När jag har flygit upp och stoppat i honom nappen, så sover han vidare. Han kanske kan sova vidare utan att jag ger honom nappen, men jag vill ju inte att han ska gnälla mer och ev väcka Jörgen oxå, så jag ger honom nappen varje gång. Vore ju bra om han kunde somna om i sitt eget rum utan min hjälp. En ostörd natts sömn är guld värt i livet som småbarnsförälder. Känns nog jobbigt att behöva gå upp redan kl 6 på morgnarna när man egentligen inte jobbar. ;-) På helgerna får Jörgen gå upp med Erik så att jag får lite sovmorgon.

Jag har redan bestämt vilka möbler och vilka färger Erik ska ha i sitt blivande rum. Möblerna blir vita och soffan blir mörkblå. Sen tänker jag bryta av rummet med accentfärgerna grönt eller turkost i textilierna (kuddar, gardiner och matta), för att bryta av allt det vita och blåa. Ser verkligen fram emot att inreda och piffa till Eriks blivande sovrum. Varför det inte redan har blivit gjort är pga tidsbrist. Vi har så många andra husprojekt. Vi betar av dom en efter en. Har nyligen renoverat klart tvättstugan och lagt golvklinker i hallen. Blir väldigt fint, men man har inte på långa vägar lika mycket tid för såna här projekt sen man fick barn. Oftast prioritera man Erik-tid. :-)

Man märker att Erik blir mer och mer medveten. Han förstår vad man menar när man till exempel säger sitt, stå, gå, spotta ut nappen och han pekar rätt när man frågar honom var blomman, spisen och lampan är. Ibland pekar han på mig när jag frågar var mamma är, men det är inte alltid han pekar rätt...än. *ler*

Hans favoritleksaker är helt klart hans färgglada koppar i olika storlekar som man kan ställa i varandra alternativt stapla ovanpå varandra. Vet inte hur många timmar han har spenderat med dessa koppar. Han har ganska många gosedjur oxå, men hans absoluta favorit är Loffe, Lofsdalsfjällens maskot, som han fick av sina kusiner Jennifer och Gustav när han bara var några månader gammal. Han ligger alltid och pillar på Loffe innan han somnar. För ett tag sedan kom Jörgen hem från skidsemestern i Lofsdalen med en massa Loffar!! Nu har vi några x-tra i reserv om Loffe nr 1 skulle tappas bort eller bli för sliten.

Nu är det bestämt när jag ska börja jobba igen och Erik ska börja vara hos sin dagmamma Lena. I september är det dax, om ca ett halvår. Känns vemodigt på något sätt. Trots att det är tufft stundtals att vara hemma med en liten, att man inte hinner göra så mycket som man skulle vilja hinna med och att man har dåligt med pengar, så är det samtidigt helt underbart att få umgås med min underbara lille pojke på heltid och se hur han utvecklas mer och mer. Tänk, ibland får jag till och med en puss på munnen av Erik när jag ber om det. Då smälter mitt hjärta som smör i solen.

Nu har Erik fått sina första skor. Vi tränar på att gå varje dag. :-)

Kram från Jenny

Hej!

Snart, om 22 dagar rättare bestämt, kommer min älskade son att fylla ett år. Ett år har gått sen mitt liv förändrades totalt och jag blev mamma. Det var jättetungt i början eftersom jag drabbades av förlossningsdepression. Idag hittade jag ett papper där jag hade skrivit ner hur jag mådde en månad efter att Erik fötts. Dessa tankar hade jag då:

"Jag är besviken och ledsen över att ingenting blev som jag förväntade mig."

"Jag känner inte igen mig själv. Ska ju vara glad nu när mitt livs största dröm har gått i uppfyllelse.."

"Så fort det blir jobbigt, så har jag inget tålamod. Blir gråtfärdig vid motgångar. "

"Är trött och har ont. Är trött på att vara handikappad.."

"Blir nervös och orolig över att vara ensam med mitt barn."

"Drömmer nästan varje natt om att min son ligger i sängen och att han har kvävts eller att han är ihjälklämd."

"Upplever inte så mkt "bebislycka"."

"Har alltid drömt om att skaffa flera barn. Känns jobbigt att föreställa sig ytterligare en graviditet. "

"Tycker att det är mkt jobbigt med ett barn. Hur ska det inte då kännas att ta hand och räcka till för ett till barn?"

"Är skuldmedveten gentemot Jörgen. Har dåligt samvete för att jag inte orkar och att jag inte räcker till.. Han får dra ett sånt stort lass anser jag. Han är tålmodig och en riktig klippa."

"Vill känna mig duktig. Istället känner jag mig svag och orkeslös."

Ja, så här upplevde jag livet i mars förra året. Kan inte låta bli att reflektera över hur det känns nu, när tiden har gått och jag har kommit in i mammarollen mer. Jag minns dom där första ca 3-4 månaderna som om jag levde i en konstig omtumlande bubbla. Hela jag svämmade över av motstridiga känslor och tunga tankar. Jag var ledsen och besviken och inte fanns det någon att skylla på heller att allting blev som det blev. Jag anklagade mig själv istället och kände mig misslyckad för att jag inte kände att jag klarade av att vara en lyckad mamma på direkten.

Idag känns denna sk depressionsbubbla väldigt avlägsen. Helt otroligt hur hela jag har förändrats på denna relativt korta tid. Nu är jag genuint lycklig och ångrar inte en sekund att jag fick Erik. Det var värt allting. Nu känner jag mig stark, både fysiskt och psykiskt. Jag har funnit mig själv igen kan man säga. Livet är helt annorlunda, men jag uppskattar det enormt. Det ÄR tufft att ha hand om en liten bebis, men det är so worth it. Tycker att det är härligt att få ge så totalt av mig själv till denna lilla underbara människa som vi har skapat. Jag behöver inte, och jag har inte tiden, att fokusera lika mycket på mig själv längre och det är skönt. Jag duger som jag är. Sen är det ju klart att jag behöver ha egentid, när jag får hämta andan från mammarollen, men det är ju en helt annan femma. Jag känner att få barn, det är meningen med livet. Iallafall för mig.   

Kvinnokroppen är ju funtad så att man ska, till viss del, glömma bort det jobbiga med att bära och föda fram ett barn. Om det inte vore för dessa "glömskehormoner" så skulle det inte finnas så många barn i världen. Nu vet jag att min graviditet och förlossningen var skitjobbig, men hur hemskt det verkligen kändes minns jag inte. Och lika bra är det. Nu är jag sugen på att skaffa ett barn till. Är optimistisk och hoppas att ytterligare en graviditet inte kommer att bli lika tuff. Jag beställer ett stycke lätt graviditet, tack, hehe. Because I´m worth it. ;-)

Återstår att se när det är dax att börja försöka igen. Jag fyller ju faktiskt 36 år i år, så den biologiska klockan tickar på.. Och man vet ju inte hur snabbt man får "till det". Sist fick jag ju två missfall innan Erik kom. Men, en sak är klar, innan vi försöker igen så ska jag gå ner i vikt och komma i form mer.

Jag vill gärna tro att jag slipper att bli så deppig efter förlossningen, om vi får ett barn till. Nu är jag mer rutinerad och vet vad som väntar. *håller tummarna*

Kram från mig!

Morsning korsning!

Holy macaroni vad snabbt tiden går och vad fort lillskrutten utvecklas. Ja, jag vet att jag skrev det även i mitt förra inlägg men så är det verkligen. Nästa vecka fyller min lille pojke tio månader. Han har upptäckt att genom att sätta det ena benet framför det andra, så kan man förflytta sig framåt och få en annan översikt över saker och ting. Gissa om min rygg kommer att ta stryk nu när jag ska gå framåtböjd och hålla lilleman i händerna när han stapplande tar sig framåt. Men det är sånt man får ta.

Sen några veckor tebax har Erik lärt sig att själv sätta sig upp från liggandes på magen. Denna färdighet måste såklart praktiseras, så först kryper han några meter, sen ska han sätta sig upp, sen kryper han några meter till, och sen är det dax att sätta sig upp igen. Jag är imponerad över vilken balans han ändå har och hur stadig han är i kroppen. Tänka sig, för ca sju månader sedan kunde han knappt ens lyfta sitt huvud. Då var han så liten och ömtålig på något sätt. Nu är han en tämligen orädd, stadig, social kille med bus i blicken, sökandes efter nya äventyr och saker att upptäcka. Han har oxå börjat ställa sig upp på knä, stödjandes mot olika möbler. Återstår bara att han ska lyckas ta sig upp från knäna till stående ställning..

Erik är en riktig charmör. Han ler åt var och varannan människa han möter och visar stolt upp sina åtta små tänder (fyra stycken nertill och fyra upptill). Hans röstresurser är det heller inget fel på. My god, vad han kan babbla och jollra nu. Och högt pratar han oxå. Folk vänder sig om i mataffären när man kommer körandes med honom i vagnen. Igår, efter barnrytmiken,  påpekade rytmikläraren glatt att Erik har en rejäl stämma. Ni undrar kanske vad han säger? Ja, det undrar jag oxå. Ibland låter han så allvarlig på rösten precis som om han berättar något riktigt viktigt.. Da, da, da, daaa... Häh, häh, häää! Mmm! Mmmmm! Mammammamm! Och så lite pruttljud med munnen titt som tätt. Han låter faktiskt jättegullig.

Idag skrattade jag åt honom. Hur söt får man vara egentligen!? Vi satt framför varandra på golvet. Jag sjöng för honom och han klappade händerna och vickade med huvudet åt sidorna, precis som om han diggade med i melodin. Urgulligt verkligen. Han verkar så medveten numera. Jag häpnar. Gömmer dessa fina stunder i mitt minne. Hoppas att jag aldrig glömmer detta. Tiden går ju som sagt så fort.

Kärleken till min son växer sig starkare och starkare och starkare för var dag som går. Ju äldre han blir och ju mer han utvecklar en egen personlighet, desto mer kär blir jag i honom. Han är mitt hjärtegull och solen i mitt liv. Kära, älskade unge. I mina ögon är du underbar. Älskar att se på dina fina blåa ögon. Älskar hur dom lyser av glädje och nyfikenhet. Älskar din lilla gulliga näsa och din fina mun. Älskar när solens strålar lyser igenom ditt blonda hår som nu börjar bli så långt så att det spretar busigt åt alla håll. Älskar att smeka ditt babymjuka hår och pussa dina goa runda kinder. Lycka är att få dig att kikna av skratt när jag till exempel pruttar med munnen på din mage när vi byter blöja eller när vi leker tittut-leken. Jag kan göra alla möjliga fåniga grimaser för att locka dig till skratt.

Dessa stunder värmer. Dessa stunder är obetalbara. Jag skulle kunna göra allt för dig, min son.

Visst gör det ont när du bits, slår till mig i ansiktet så att jag nästan ser stjärnor eller klöser mig så att jag nästan börjar blöda. Men, det är ok ändå eftersom det är du. Det är svårt att bli arg på dig när du lappar till mig och sedan ler med hela ansiktet när jag säger aj! Din lilla busunge där.  

Nu verkar det som att jag har slutat att amma.. Det är knappt så att jag vill erkänna det för mig själv. Känner ett sådant vemod över detta. Så fina stunder är till ända. I söndags ammade jag lilleman ordentligt för sista gången. Kunde inte låta bli att fälla några tårar då. Det kändes som ett farväl. Knasigt kanske, men så känner jag. Vet att det kommer att kännas bättre om några veckor när jag har vant mig. Det var en omställning när jag började att amma honom, och likaväl nu blir det en omställning att sluta. Hoppas att jag inte får mjölkstockning. Men än så länge känns det ok. Brösten spänner inte alltför mycket.

Kram från Jenny

Hellou!

Jag är ensam hemma just nu. Är tyvärr förkyld och har nackspärr. Även om det finns en del städande som jag skulle behöva göra, så är det bara att strunta i det och sitta ner och ta det lugnt. Klarar ju inte av att göra något när huvudet är tungt och jag dessutom inte kan röra det varken upp eller ner eller åt sidorna pga nackspärren. Det har straffat sig att sova med två huvudkuddar. Tänkte att det var bra att ligga högt med huvudet pga nästäppan, men istället fick jag alltså nackspärr. Jaja, nu har jag iallafall tid att skriva lite i min blogg.

Egentligen var tanken att jag skulle vara en hängiven bloggare nu när jag blivit mamma. Men jag hade inte räknat med att det inte finns så mycket bloggtid när man har en liten bebis.. Tänkte att det kan vara roligt för Erik att kunna läsa vad som hände när han var liten. Men jag får helt enkelt skriva när det passar och jag får lite tid för mig själv. Jag har iallafall skrivit små notiser i almanackan vad Erik har gjort sen han föddes. Roligt att kunna se tillbaka på. Här kommer en sammanfattning. *ler*

14 februari: Erik föds!

Mars (1 månad)

3 veckor gammal: Första barnvagnspromenaden, Erik ler för första gången.

April (2 månader)

7 veckor gammal: Erik för medvetet upp sina händer till munnen för att suga, han sover hela 7,5 timmar i sträck.

10 veckor gammal: Erik får sin första förkylning.

Maj (3 månader)

14 veckor gammal: Erik börjar prata högre och hålla ut ljudet längre.

Juni (4 månader)

15 veckor gammal: Erik börjar kunna hålla upp huvudet själv.

16 veckor gammal: Erik pratar som aldrig förr.

17 veckor gammal: Erik vände sig själv från mage till rygg två gånger på samma dag, han klarar av att sitta upp om man stöttar honom.

Juli (5 månader)

19 veckor gammal: Erik badade utomhus i sin pool för första gången. Han plaskade och hade väldigt roligt. Han börjar ta tag i sina egna fötter när han ligger ner på rygg.

20 veckor gammal: Erik börjar få sin första tand.

Augusti (6 månader)

25 veckor gammal: Erik kan nu medvetet rulla runt från rygg till mage.

27 veckor gammal: Erik kan sitta själv utan stöd, börjar gå på babysim.

28 veckor gammal: Namngivningscermoni för Erik.

September (7 månader)

29 veckor gammal: Erik börjar gå på barnrytmik

31 veckor gammal: Erik får feber för första gången, som mest 38,5 grader. Troligen pga av att han håller på att få sin tredje tand (första framtanden upptill). Några dagar senare blir han förkyld för andra gången och har hosta, stackarn.

Oktober (8 månader)

34 veckor gammal: Erik sa första ordet MAMMA (han hajjar nog ändå inte vad ordet betyder än). Han kryper för första gången, en ålande krypstil.

35 veckor gammal: Erik har fått feber igen, troligen pga tänderna.

36 veckor gammal: Erik har lärt sig att vinka hejdå. Han har blivit förkyld för tredje gången och har dessutom fått diagnosen förkylningsastma. Går på två veckors kortisonkur med inhalator.

November (9 månader)

38 veckor gammal: Erik reser sig upp själv genom att hålla i soffan.

39 veckor gammal: Erik sätter sig upp själv från att han ligger på mage. Han har nu fått åtta tänder.

40 veckor gammal: Erik har lärt sig att klappa händerna. Han blir magsjuk för första gången och har diarré och kräks.

Ja, som ni märker så har det hänt en hel del i Eriks liv. Jag är förundrad över vad snabbt det går med hans utveckling. Hade ingen riktig koll på bebisar innan jag fick Erik. Här gäller det att hålla i hatten minsann. Innan man vet ordet av så tar han väl studenten. Nä, skämt å sido, det gäller att ta vara på tiden och njuta. Visst är det jobbigt stundtals att ha hand om en liten, men det är ju oxå helt underbart.

Jag är fortfarande helt fashinerad över min son varje dag som går. Tacksamheten över att jag har fått ett barn finner inga gränser. Jag ser det inte alls som en självklarhet att få barn. Det är mycket som ska stämma. Det gäller att man finner den "rätta" pappan och det gäller att den där starka vinnarspermien lyckas nå sitt mål. Att embryot trivs och är livsdugligt och att förlossningen går som den ska. Ett mirakel är fött!

För någon vecka sedan gick jag och Jörgen på en HLR-kurs för barn. Vi lärde oss hur man gör hjärt- och lungräddning på bebisar/barn. Hur man ska gå till väga om barnet sätter i halsen, om dom slår i huvudet, bränner sig m.m Både jag och Jörgen har gått på HLR-utbildning för vuxna genom våra jobb, men hur man går till väga på ett litet barn skiljer sig från hur man gör på vuxna så denna kurs var verkligen nyttig. Jag tipsar alla hett att gå på en sån här kurs, speciellt om ni har småbarn. Inte så att jag blev nojjig över att något kan hända, men jag blev absolut mer medveten och känner att jag är mer förutseende när det gäller Eriks säkerhet. Såg att många av mammorna på HLR-kursen satt med blanka ögon. Man blir verkligen berörd för man tänker på vad som kan hända om olyckan skulle vara framme.. Nä, den här kursen var jättebra och nyttig verkligen. :-)

Över till något annat. Amningen, som jag skrev om i förra inlägget, går bra. Alltså jag har inte lagt av att amma helt och hållet, men numera ammar jag bara en gång per dygn. Brösten anpassar sig och producerar allt mindre mjölk. Behöver inte använda amningsinlägg längre vilket är fett skönt! Dom där jäkla inläggen levde ju sitt eget liv inne i bh:n. Fick jämt lägga dom på rätt plats. Har även bytt ut amningsbh:arna mot vanliga bh:ar. Är överlycklig över att jag hittade en jätteskön bh av märket Triumph häromdagen när jag var inne till Åhlens City. Brukar alltid ha så svårt att hitta sköna bh:ar, men den här satt som en smäck.

Verkar som att mina foglossningsbesvär börjar ge med sig mer och mer. Numera klarar jag av att gå 1,5 timmes-promenader! Och efter nyår tänker jag börja dansa zumba igen. Jag har gått ner 16 kilo sen Erik föddes för nio månader sedan. Bara två kilo kvar, så väger jag lika mycket som innan jag blev gravid. Kul att nu kunna börja använda byxorna som jag hade förut. Har ytterligare ca 15 kilo att gå ner för att nå min målvikt. Men var sak har sin tid. Jag tar det lugnt.. :-)

Kram från Jenny

Tjenare!

Tiden går fort. Min son har snart hunnit bli nio månader och jag har inte kännt att jag har haft ro, tid och fokusering att skriva här. Vilket är himlans synd, eftersom det man skriver blir ju ett minne. Med tiden glömmer man ju bort en hel del av bebistiden.

Just nu känner jag mig vemodig. Trodde inte att jag skulle känna så, men det gör jag. Varför då? Jo, jag känner att det börjar väl bli dax att sluta amma Erik. Dom första tre månaderna kändes det ganska kravfullt att amma. Jag kände mig som en "mjölkmaskin". Då ammade jag oxå väldigt ofta plus att jag tyckte att det var knepigt att placera Erik så att han hamnade i bra position i förhållande till bröstet. Låter knasigt säkert, dom flesta tänker väl att det är väl bara att amma på. Jag fick palla upp med diverse kuddar under amningskudden och jag tyckte inte att varken soffan eller fotöljen var riktigt amningsvänliga. Jag satt ganska dåligt. Dom första månaderna använde jag oxå en sk amningsnapp för att Erik skulle få ett bra suggrepp om bröstet. Den där amningsnappen var det en hel del meckande med att få på plats, vilket ju oxå gjorde amningen mer bökig.

Men efter dom där första månaderna fungerade ammandet jättebra! Erik lärde sig att suga utan amningsnappen, jag har haft rikligt med mjölk och allt har flytit på riktigt bra. Mitt mål var att åtminstone amma sex månader, gärna lite längre. Men nu, när Erik är nästan nio månader, äter han så pass mycket vanlig mat, så det blir inte så mycket ammande längre. En del av mig känner att det är dax att "återta" mina bröst. Att dom blir som vanliga igen, att jag slipper ha dom där amnings-bh:arna och slipper att se till att amningsinläggen ligger på plats (dom vill gärna förflytta sig i bh:n nämligen). Men jag blir vemodig när jag tänker på att det snart är slut på dessa mysiga amningstunder. Det är ju lixom min och Eriks mysiga grej tillsammans och jag tycker att det är ganska häftigt att man faktiskt producerar mjölk. Är så tacksam över att min mjölk har räckt till. Och det är kanske oxå något som gör att det känns svårare att sluta? Hade min mjölk sinat och upphört, så hade det kanske kännts mer naturligt att sluta amma? Ja, jag får väl bita ihop och snart sluta amma. Erik börjar ju bli en stor kille som klarar sig utan min mjölk..

Vem är Erik undrar kanske du? Jo, han har blivit en riktig personlighet numera. En väldigt nyfiken liten kille med mycket energi. Nästan alltid är han glad och bemöter både känd som okänd med ett leende. Jag är så glad att han är så social och oblyg, fast jag vet att det kan förändras. När jag var i Eriks ålder var jag blyg och denna blyghet höll i sig långt upp i åldern tyvärr. Men hittills märker jag knappt av ett spår av blyghet i detta lyckliga lilla energiknippe.

Jag börjar få riktigt mycket motion nuförtiden. Erik har lärt sig att krypa och allt ska undersökas. Kvick som en vessla är han oxå, så det gäller att hänga med. Det ser ganska tomt ut hos oss numera. Har ju varit tvungen att ta bort diverse grejor på golven och tömma nedersta hyllorna i alla bokhyllor. Elsladdar tycker Erik är väldigt intressanta. Vi tränar honom väldigt mycket på orden "Nej!" och "Ajaj!" och så skakar vi på huvudena. Ibland slutar han med det han gör då, men för det mesta inte. Det är ju så spännande med sladdar, suck! Dom flesta sladdar har vi gömt undan, men alla har vi inte kunnat få bort.

Nä, nu hinner jag inte skriva mer just nu. Dax att byta blöja och sätta på lillen sin pyjamas.

Take care!

Kram Jenny

Så kom han då till världen, min efterlängtade son som vi har döpt till Erik. Passande nog föddes min och Jörgens älskade pojke på Alla Hjärtans Dag, den 14:e februari år 2013, kl 06:09. Tiden efter förlossningen har varit tuff och omtumlande så jag började skriva om förlossningen först efter fyra-fem månader. Har tagit ytterligare några månader innan jag kommit mig för att skriva klart det sista, men nu är det dax att publicera historien om hur min älskade son kom till världen. Hoppas att jag inte har blandat ihop tempusen i berättelsen alltför mycket. Har lixom bara skrivit på...

Graviditeten har ni ju kunnat följa här i bloggen och ni har kunnat läsa om hur kämpigt jag har haft det med både illamående, stelopererad rygg, tre myom (godartade tumörer) och foglossningsbesvär. Totalt gick jag upp 18 kilo och jag var allt annat än smärt och smidig innan förlossningen. Här är ett lite cencurerat foto på mig dagen innan fostervattnet gick. Stor som en flodhäst, hihi.

Erik var beräknad till den 20:e februari och eftersom det var mitt första barn så ställde jag in mig på att jag troligen skulle gå över tiden, vilket är ganska vanligt för förstföderskor. Men, tack och lov, ville lillpojken ut en vecka tidigare..

Kl 16 på eftermiddagen tisdagen den 12:e februari (vecka 38+5) sitter Jörgen vid datorn och jobbar hemifrån. Jag, som oxå är hemma, känner mig kissnödig, vilket jag ju allt som oftast är numera. När jag har kissat färdigt och ska torka mig, så upptäcker jag att jag fortsätter att kissa lite till på pappret som jag ska torka mig med. Strange, tänker jag.. Har jag blivit så slapp i musklerna där nere, så jag inte kan hålla riktigt tätt längre? En liten tanke slår mig om det kanske kan vara fostervatten, men jag viftar snabbt bort den tanken. Det är ju lixom inte dax ännu.

Jag torkar mig ytterligare en gång, spolar och går ut i köket. Näsan känns täppt så jag tar lite hushållspapper för att snyta mig. Jag stoppar snoken i pappret och tar i. Aaah, shit vad det börjar rinna vatten mellan mina ben!!!! No doubt about it asså!! Bebben har visst bestämt sig för att komma ut nu!

Jag blir alldeles varm inombords och förvirrad oxå för den delen. Går in till Jörgen i kontoret och förklarar vad som sker. Han är den lugnaste och mest praktiska person jag känner. Han säger till mig att ringa till BB Stockholm och fråga vad jag ska göra, och så går han ut och sätter på motorvärmaren till bilen. Barnmorskan jag pratar med talar om att jag ska avvakta i två timmar för att se om värkarna kommer igång. Sätter värkarbetet igång så är det bara att stanna kvar hemma tills dom kommer med ca 3-5 minuters mellanrum. Har värkarna inte kommit igång efter två timmar så ska jag ringa till BB igen.

Dom två timmarna går, men jag märker inte av några värkar. Däremot så forsar vattnet där nere. Jag får ha handdukar mellan benen som jag byter ut med jämna mellanrum. Provade först att använda stora bindor, men det räckte ju inte till. Det rann mer när jag stod upp eller gick. Det kändes så overkligt och ganska nervöst. Har ju aldrig varit med om detta förut.

Klockan 18 ringer jag in till BB igen. Vi får direktiven att komma in till Danderyds sjukhus för en kontroll. På vägen in börjar jag ana något som kan vara värkar, men än så länge är dom ganska diffusa. När vi kom fram kändes det ganska pinsamt att stappla fram med en handduk innanför byxorna. Tänk om någon såg? Knäppt att jag ens brydde mig egentligen.. Uppe på förlossningsmottagningen följer en sköterska med mig in på toaletten för att kolla min blöja.. jag menar handduk. Jodå, hon konstaterar att det är fostervatten och inget annat. Puh, jag har inte blivit inkontinent uppenbarligen. ;-) Vattnet är klart, vilket innebär att fostret mår bra.

Jag och Jörgen får följa med in i ett undersökningsrum där jag får lägga mig på en brits. Två remmar spänns fast runt min mage. En rem mäter fostrets hjärtslag och den andra remmen indikerar hur ofta värkarna kommer. Detta kallas att man mäter CTG. Sköterskan tar även min temp och konstaterar att jag har lite feber. Det är ju inte så bra att jag tydligen har en liten infektion i kroppen, så hon ringer till en läkare för att konsultera denne om jag ska läggas in på BB nu eller om jag kan åka hem igen. Man beslutar sig för att skicka hem oss igen. Värkarna måste komma igång mer.

Den natten sov jag totalt två timmar. Alvedonen hjälpte inte så mycket. Värkarna tilltog och jag var pirrig inför detta okända som väntade. Inte lätt att sova då inte.. Min sambo sov bättre än mig och jag ville inte väcka honom. Tänkte att det var bäst att åtminstone en av oss var någorlunda utvilad. Speciellt eftersom han agerade chaufför och skulle köra dom tre milen till BB.

Redan dagen innan hade vi fått en ny tid på onsdagsmorgonen kl 9 för en ny undersökning. Jörgen packar även denna gång in BB-väskan och diverse annat som vi skulle ha med oss i bilen. Minns hur "liten" och svag jag kände mig på sjukhuset när jag stod och väntade vid hissarna på Jörgen som parkerade bilen. Han hade släppt av mig vid ingången för att jag skulle slippa att gå så långt. Den ena värken efter den andra kom och jag tyckte att jag fick vänta i evigheter (fast egentligen tog det inte så lång stund). Väl uppe på rätt våning minns jag hur jag går med myrsteg korridoren fram och får stanna till då och då när en ny värk genomstrålar min kropp.

Denna gång visar undersökningen att livmoderhalsen är utplånad och modermunnen är öppen tre centimeter. Fosterljuden är normala (140 slag/minut). Man beslutar att flytta oss från förlossningsmottagningen till BB Stockholms Förlossning. Puh, vilken tur att vi får stanna kvar. Jag skulle banne mig inte orka gå tillbaka till bilen, än mindre orka med resan hem igen, tänkte jag för mig själv.

Jag fick åka rullstol, för första gången i mitt liv, upp till vårt blivande förlossningsrum. Inte för att jag orkade bry mig, men utsikten var schysst från fönstrena i rummet. Där fanns en soffa till Jörgen, som såg obekväm ut, och en säng till mig där jag lägger mig. Vi hade även ett eget badrum, vilket jag var tacksam för. Jag får på mig ett stort nattlinne med knappar framtill och ett par dösexiga(!) engångs-nättrosor. Och så en stor binda för fostervattnet som sipprar alltjämt.

Jag får två såna där remmar runt magen igen för att kunna mäta fostrets hjärtslag och värkarbetet. En kanyl sätts på ovansidan av handen och jag får pencillin för att minska risken att bebisen ska drabbas av GBS-infektion (grupp B-streptokocker). Detta eftersom jag har feber och har haft så tidig vattenavgång.

Om jag ska vara ärlig så minns jag denna dag ganska luddigt. Får ta hjälp av förlossningsjournalen, där det står tidpunkter, när jag berättar vidare.. Jag kände mig, som sagt, som att jag befann mig i ett töcken. Värkarna var tuffa och gjorde ont som fan. Jag gjorde mitt bästa för att slappna av när dom kom och jag minns att barnmorskan, eller rättare sagt barnmorskorna, sa att jag andades rätt och dom tyckte att jag var duktig. Eftersom denna förlossning drog ut så på tiden, så hann jag med att träffa en hel del barnmorskor vartefter dom bytte skift. Dom hälsade och presenterade sig för mig, men inte sjutton minns jag vad dom hette. Jag fokuserade på min kropp istället.

Värkarna innebär ju en ökad ansträngning för barnet och barnets hjärta slår snabbare. Med hjälp av registrering av hjärtfrekvensen följer barnmorskan hur barnet klarar det tryck som barnet utsätts för när det pressas ned genom förlossningskanalen. Min barnmorska konstaterade att dom har dålig registrering av barnets hjärtslag via den där remmen som sitter runt min mage. Hon ska istället fästa en elektrod, en tunn metalltråd som sitter på en fem millimeter lång plastknopp, på barnets huvud för att få en bättre registrering av hjärtljuden. Jag tycker att det låter som en läskig procedur, men jag särar på benen och försöker att slappna av så gott det går medans hon fäster den där elektroden på mitt barns huvud. Värkarna registreras med en inre värkmätare, en tunn plastslang som förts in i livmodern.

Tiden går och jag lider och uthärdar så gott det går. Jag kan inte likna smärtan av värkarna med något annat. Det gör så ont. Jag försöker att tänka att varje värk är ett steg närmare mitt barns födelse och att jättemånga kvinnor har klarat av detta före mig. Ville egentligen inte befinna mig där jag var, men det var bara att gilla läget. Vet att man har olika smärttrösklar och klarar av smärta olika mycket. Jag tyckte att det gjorde hemskt ont och tyvärr öppnade jag mig väldigt långsamt.

Fyra timmar efter att jag har kommit till förlossningsrummet, så är jag fortfarande bara öppen 3-4 centimeter. Då, ca kl 13, kommer narkosläkaren som en räddande ängel. Hon lägger en ryggmärgsbedövning på mig. Hon har svårt att lägga nålen på rätt plats i ryggen, men till slut sitter den där den ska och jag får bedövning genom den där slangen in i ryggen. Ack, vad skönt det var när den började verka.

Nu får jag värkstimulerande dropp och blir ordinerad att stå upp för att påskynda förloppet. Jag hade aldrig klarat av att stå upp om det inte vore för epiduralblockaden (ryggbedövningen). Här är en bild på mig när jag står lutad över ett sånt där gåbord med hjul.

Ni skulle ha sett mig när jag försökte ta mig till toaletten för att kissa. Jag stapplade fram med gåställningen och Jörgen fick hjälpa mig att skjuta på skåpet/hyllorna med CTG-avläsningsutrustningen och ställningen med droppet. Det hängde slangar från mig överallt. Från händerna, mellan benen, från magen..

Det enda jag får i mig under dagen är en eller två rostmackor med ost på. Jag måste dricka söt saft för att få i mig socker och försöka få mer energi på det sättet. Jörgen äter pasta med skinksås på rummet. Han försöker att stötta mig så gott han kan bl.a genom att hålla min hand och hålla saftglaset som jag liggandes dricker ur med ett sugrör. Han känner sig nog ganska hjälplös och otillräcklig. Det är ju trist att se någon som har ont, och så inte kunna göra så mycket åt det.

Klockan 17 har jag öppnat mig en centimeter till (5 cm) och jag får ytterliggare en pencillin-kur. Känner mig matt, trött, liten och bortkommen. Fanns ju inget att göra än att genomlida. Att försöka sova gick inte. När klockan närmar sig 19 på kvällen stiger min temp igen och barnets hjärtslag ligger över 200 slag/minuten vilket ju inte är bra. Jag får paracetamol och glukos intravenöst.

Det värkstimulerande droppet gjorde att jag var för spänd för att klara av att kissa själv. Jag ville inte få hjälp att kissa, men jag kände att jag inte hade något val. Så barnmorskan fick stoppa in en slang i urinröret på mig och på så sätt tömma blåsan. Blä för detta. Det gjorde inte ont direkt, men det kändes olustigt ändå. Man slutar att ge mig värkstimulerande dropp vid 20-tiden eftersom min kropp reagerar med förhöjd feber då. Min feber vill inte ge med sig trots att jag provar på olika slags antibiotika.

Klockan 22.50 är jag öppen sju centimeter och jag blir bara mer och mer svag och orkeslös. Den kvinnliga läkaren berättar att hon vill ta ett blodprov på barnet för att se hur det mådde, om han fick tillräckligt med syre. Hans hjärtslag slår ganska fort mellan varven, vilket är onormalt. Så jag får lägga upp benen i benstöden, så att läkaren kommer åt att ta ett blodprov på lilleman där inne. Minns att jag känner mig utelämnad och tycker att det är obehagligt att hon ”rotar runt” där nere. Precis som att det inte gör tillräckligt ont med värkarna som genomborrar min kropp titt som tätt. Stön!

Barnet mår visst bra och har bra syresättning, trots att dess lilla hjärta slår så fort periodvis. Läkaren beslutar att göra ett nytt försök med att ge mig värkstimulerande dropp.

Ytterligare några timmar går.. Vi passerar midnatt. Nu är det Alla Hjärtans Dag. Jag lider och lever i min egna omtöcknade värld. Det känns som om det aldrig skulle ta slut.. Krafterna sinar.. Mår så dåligt.. Klockan 01.20 injicerar man ytterligare en sorts penicillin pga den långa vattenavgången och febern.

Värkarbetet är för svagt. Klockan är nu 2 på natten. Nu har jag inte öppnat mig något mer på flera timmar. Barnmorskorna och läkaren står vid min säng. Läkaren säger det som jag på sistone befarat, fruktat och nu samtidigt välkomnar: Hon föreslår att dom ska göra ett kejsarsnitt på mig. Jag börjar gråta. Har ju sett fram emot att föda vaginalt. Vet ju att det innebär många fördelar för barnet. Känner mig misslyckad och lixom ”blåst på konfekten”. Jag gråter oxå för att jag är så slut och utpumpad på krafter. Jag säger till dom att jag går med på att göra kejsarsnittet.

Nu när det väl är bestämt vill jag bara få det gjort. Men sån tur har jag inte. Denna natt är det många akutfall på akuten som behöver opereras. Så jag får vänta. Nu är jag tvungen att få en kvarsittande kateter i urinblåsan inför operationen. Jag ser inte fram emot detta eftersom jag fick en smärtsam urinvägsinfektion sist jag hade kateter, då när jag stelopererade min rygg. Men barnmorskan menar på att denna gång behöver jag inte ha katetern så länge.

Förutom katetern, så får jag Bricanyl injicerat via en spruta. Detta gör att värkarna ska stanna av. Tiden går. Jag ligger där i det neddimmade rummet och har så ont i kroppen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur jag än ligger så gör det skitont. Jag tycker att tiden sniglar sig fram... Jörgen lyckas halvslumra litegrann. Runt 3-tiden får jag mer paracetamol mot febern och klockan 03.50 får jag ytterligare en spruta med Bricanyl eftersom värkarna inte riktigt vill upphöra.

Så klockan 05.30 har dom äntligen tid på operationsavdelningen att utföra mitt kejsarsnitt! Jörgen får på sig såna där operationskläder, han följer med mig och sköterskorna som rullar iväg sängen med mig i. Jag är helt förbi och skakar av feberfrossa.

Jag rullas in i operationssalen. Jag upplever allt som i ett töcken. Känns som att jag är där, men ändå frånvarande.. Man lyfter över mig från sängen till operationsbritsen. Totalt är det väl runt 10 pers där inne i rummet (det är iallafall vad Jörgen sa efteråt). Britsen är smal, jag ligger på rygg och mina armar spänns fast på några slags bord på vardera sida om bristen. Jag skakar som bara den i hela kroppen. Försöker att slappna av, men det är inte lätt. Tänderna skallrar i munnen.

Jörgen har varit en klippa och stöttat mig hela tiden. Man frågar honom nu hur han mår. Han säger att han känner sig svimfärdig och är tvungen att gå ifrån ett tag och dricka något.

Dom sätter upp ett sånt där skynke nedanför mitt ansikte så att jag inte kan se nedåt. Jörgen är nu tebax vid min sida. Narkosläkaren ger mig mer bedövning genom slangen i ryggraden. Han provar efter ett tag genom att dra något längs med min mage och upp mot halsen för att se om jag är ordentligt bedövad. Jag känner ingenting förrän han når ändå upp till mina nyckelben vid axlarna. Han ger operationsläkaren klartecken att påbörja snittet. Hon snittar upp dom första lagren på magen, men plötsligt gör det jätteont! Narkosläkaren blir bekymrad för jag ska inte känna någonting. Tydligen har bedövningen bara tagit utanpå kroppen, men inte runt livmodern. Han ringer till någon övernarkosläkare och ber honom komma omedelbart.

Han är snabbt på plats och säger att jag ska prova att inhalera lustgas och se om det hjälper att bedöva smärtan. Hittills har jag ju inte använt någon lustgas. Har inte velat ha det. Jag provar att andas in gasen och hujjedannemej vad allting börjar snurra! Som den värsta fyllan. Kirurgen gör ett nytt försök att komma igenom livmodern. Men lustgasen hjälper inte. Det gör fortfarande ont!

Jag märker att narkosläkaren är besviken över att det inte lyckades. Han frågar om det är okej med mig att dom söver mig helt och hållet. Ja! Ja! Jaa! Låt mig få slippa ifrån detta jobbiga. Jag bryr mig inte längre om någonting. Jörgen får inte vara med längre, nu när jag ska sövas ner helt och hållet. Han får gå in i rummet intill och vänta där med en barnmorska. Jag får narkos och försvinner in i en efterlängtat sömn... efter 38 timmars hårt arbete.

Sakta vaknar jag till igen. Det är ganska tyst runt omkring mig.. Jag ligger i en stor uppvakningssal. Klockan är väl runt 7-8 på torsdagsmorgonen. Två sköterskor kommer fram till mig. Den ena meddelar mig att klockan 06.09 på morgonen föddes min son. En fullt frisk pojke! Allting hade gått bra och nu befann sig pojken hos Jörgen i vårt nya rum. Tänka sig, jag är nu mamma. Kändes så overkligt.

Sköterskorna klämde på min mage för att se så att min livmoder drog ihop sig som den skulle. Jag har fortfarande kateter. Jag är torr som ett sandpapper i munnen och halsen, och näsan är helt igentäppt. Jag får vatten att dricka och nässpray för nästäppan. Plötsligt kommer jag på att min mamma måste vara jätteorolig över hur det har gått. Jag har ju inte pratat med henne sen föregående eftermiddag, då jag ringde och berättade för henne att förlossningen hade startat och att jag befann mig på bb. Sköterskorna kommer med en telefon och jag blir lämnad ensam så att jag kan ringa mamma. När mamma svarar brister jag ut i gråt på direkten. Känner mig som en liten flicka igen. Mellan hulkningarna lyckas jag får fram att jag inte lyckades föda vaginalt, utan att det till slut blev ett akut kejsarsnitt, att vår pojke hade föds och att jag nu befann mig på "uppvaket". Mamma berättade att hon redan visste vad som hade hänt. Jörgen hade tydligen ringt till henne för 45 minuter sedan. Jag ringer även till min bonuspappa och berättar nyheten.

Klockan 10 på förmiddagen, ca fyra timmar efter min sons födelse, rullar man iväg med mig i sängen till rummet där Jörgen väntar på mig. I hans famn ligger vår lille pojke. Han är jättesöt och jag blir förvånad över hur mycket hår han har på huvudet. Varken jag eller Jörgen hade så mycket hår när vi föddes. Tänk att jag har blivit mamma nu! Känns så overkligt, även om han ligger där och snusar så gott. Undras om jag hade haft lättare att inse att jag hade fött ett barn om jag hade fött vaginalt och att han hade fått komma upp på mitt bröst direkt? Nu ligger jag iallafall här i sängen med lillpojken på mitt bröst. Jag ser förundrat på honom. Det är ett mirakel. Vårt stora lilla mirakel med tio små fingrar, tio små tår och en liten gullig plutig mun.

Jag är fortfarande helt sänkt efter den tuffa, långdragna förlossningen. Inte förrän på kvällen lyckas jag ta mig upp ur sängen med hjälp av två sköterskor. Dom stöttar och leder mig in i badrummet där jag får hjälp att duscha. Jag blöder fortfarande ganska mycket mellan benen, det sk. avslaget. Jag har fortfarande kateter och kateterpåsen får ligga utanför duschkabinen. Den ena kanylen sitter fortfarande fast på ovansidan av min hand. Känner mig tafatt, osmidig och ganska skakig men det var jätteskönt att få duscha av sig.

Vi stannade kvar på bb i fyra dygn. Dom dygnen minns jag inte så mycket av.. Dom var jobbiga och jag hade fullt sjå med att få igång amningen. Lillen sög och sög, men fick inte i sig så mycket. Minns att jag en natt satt i fem timmar i sträck och ammade! Jag var helt utmattad. Jörgen fick inte heller så mycket sömn och vid ett tillfälle kunde han inte hålla tillbaka tårarna. Det är enda gången jag har sett honom gråta. Men jag förstår honom. Dom senaste dygnen sen förlossningen startade var otroligt tuffa. Själv grät jag varje dag och var deprimerad. Förebrådde oxå mig själv för att jag inte kunde glädjas helt och hållet åt min son. Men förlossningen hade inte gått som jag hade förväntat mig (och ändå försökte jag att inte sia så mycket om den i förväg), jag hade ont både här och där efteråt, fick knappt någon sömn plus att kroppen var full av jobbiga hormoner som påverkade humöret. Jörgen fick ta hand om lilleman och mig väldigt mycket dom där dygnen. Byta blöjor på honom, hjälpa mig upp ur sängen när jag skulle gå på toaletten,  ge mig mat och dricka, mm.

Ja, detta var min berättelse om när min käre pojke kom till världen. Jag drabbades av förlossningsdepression, vilket är inte helt ovanligt, och var sjukskriven tre månader efter förlossningen. Jörgen var hemma under denna tid och tog hand om oss båda två. Underbare Jörgen, du är bäst! Jag fick mycket stöttning av samhället tycker jag och efter dessa tre månader kände jag mig starkare både fysiskt och psykiskt och kunde därefter ta hand om Erik på heltid. Idag, när Erik är nästan åtta månader gammal mår jag toppenbra och njuter av livet som mamma. Tänk att jag kunde få en sån fin pojke. Han är underbar på alla sätt och vis! Och vet ni, han var värd allt det jobbiga som jag fick gå igenom, absolut! Jag är inte ens längre främmande för att försöka skaffa ett till barn... om ett tag. ;-)

Kram från Jenny!

Howdy!

Publicerar detta inlägg i efterhand. Precis när jag hade skrivit klart inlägget nedan den 12:e februari, så gick vattnet för mig så jag hann aldrig publicera inlägget. Men här är det iallafall, lite smått inaktuellt av förklarliga skäl.   

-------------------------------------

Har två gravida kompisar som båda är på g att föda vilken dag som helst. Det senaste jag hörde var att dom kämpar på med sina förvärkar. Så häftigt att vi alla tre ska ha barn nästan samtidigt. Men båda dom andra har ett barn sen tidigare, så jag räknade med att dom skulle få sina barn före mig. Andra barnet brukar födas tidigare än det första. Det är inte alltid det stämmer, men det är iallafall vanligast har jag förstått. Jag är så nyfiken och förväntansfull för deras skull!

Själv har jag inga känningar av någon förlossning. Lille pojken i magen går in i vecka 39 imorgon. Han verkar trivas bra där inne än så länge. Jag räknar inte med att han ska komma före beräknat förlossningsdatum, den 20:e februari. Själv kom jag nästan på mitt beräknade datum, den 26:e augusti. Gick över en timme efter midnatt, så jag föddes den 27:e augusti. Graviditetslängder kan vara ärftliga har jag läst. Men det behöver ju inte stämma..

Men shit pommes vad nära det är nu. Har precis suttit och tittat på förlossningsserien "En unge i minuten". Tänker att det där kommer jag att få vara med om inom kort. Känner mig cool än så länge över förlossningen. Kan ju såklart inte låta bli att tänka på hur det kommer att bli.. Längtar väldigt mycket.

I helgen som var kände jag mig ganska deppig och frustrerad över min situation. Hade inget att göra, bara vänta och genomlida den handikappande foglossningssmärtan. Nu när det är så nära The Big Day, så känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Man lixom kroknar och har svårare att vara glad. Igår och idag känner jag mig iallafall mer lugn och uppåt. Har lättare för att acceptera läget. Sen igår jobbar min älskling hemifrån. Känns skönt att ha honom i närheten ifall om att förlossningen skulle dra igång.  

Har förberett och köpt lite byta-blöjor-och-tvätta-bebis-saker som nu står på bänken i tvättstugan...

Över huvudtaget har jag skaffat nästan allt som behövs till Nisse. Kläder har jag jättemycket (iallafall stl 56-62), säng och sängkläder, barnvagn och bäddset till denna, babysitter, amningskudde, flera babyfiltar.. Det som vi inte har ännu är babygym (skulle vilja ha Tiny Love Babygym Sunny Day), bärsele (Babybjörn Active svart), skötväska (har inte hunnit bestämma mig för ngn ännu) och trådlös barnvakt, vilken Jörgen vill välja (han gillar ju det här med elektronik). Tänkte oxå börja  spara pengar så att Nisse kan få bli fotad av en riktig fotograf när han har hunnit bli några månader. Så roligt minne att ha såna här riktigt bra foton tänker jag. Men såna här proffsfoton är inte gratis har jag sett.. Ja, mycket tid till att tänka och planera har man när man är sjukskriven. ;-)

Kramis Jenny